Doris & Ebba

Nu har jag hämtat hem Doris. Hennes status är ungefär som när jag lämnade henne. Något lite bättre. Så nu ska jag ge henne tid att vila så får vi se vad det blir av det här... Hon verkar inte besvärad och hon verkar inte ha ont, men samtidigt så är det ju NÅGOT eftersom att hon går konstigt och haltar, samt inte vill trava. Så visst är hon påverkad av det... Eftersom att hon är... Ja vad ska jag säga? Extremt framåt och ognällig, så vet jag att hon kan köra fullt fast det gör ont. Hon har liksom inte det tänket eller stoppet som säger att hon ska ta det lugnt. Hon är fortfarande 9 år gammal som en virvelvind och tänker alltid framåt. Inget gnäll här inte ;o) Men det gäller samtidigt att jag som ägare till en sådan här hund tar mitt ansvar och faktiskt bestämmer vad jag tror är bäst.

Jag tänker på det Stefan berättade när det small till för henne. Hon vänder sig om och börjar släpa sig tilbaka till honom med frambenen... Jag blir nästan gråtfärdig när jag ser den scenen framför mig spelas upp i mitt huvud. Fighting spirit, eller vad säger man?

Det är min Doris det. Hon har aldrig backat för något och aldrig sagt "jag ids inte". Jag tror aldrig mer att jag kommer att få en sådan här Labrador med en sådan... Ja... Hon mattas helt enkelt aldrig av även om det tar emot. Det måste hon ärvt av sin matte *he he*

Glad påsk på er alla!

Morgon:
Inga problem med morgonrastningen =) Doris bajsade och kissade.

Eftermiddag:
Kissade relativt snabbt.

Kväll:
En kort men effektiv rastning.

Nu är Doris på väg att lägga ned det här med diskbråcket ;o) Nu tycker hon att det är slut på löjlet. Hon försöker att trava en hel del. Nu säger jag stopp, men benet hänger absolut inte med. Men hon verkar anse att det går så bra ändå att hoppa på ett ben. Hon har börjat att dra i kopplet och stanna och nosa på allt.

Utöver det är hon superladdad. När hon inte får göra något på ett tag så plockar hon ju fram sin superskärpa. Det räcker med att hon ser ett fult snöblock så reser hon ragg och mullrar igång på alla cylindrar. (Jag är rädd att hon ska sträcka sönder sig då...)

Det här med benet blir lite mer mysko ju mer jag tänker på det. Hon har ju länge kunnat halta om hon gått hårt dagen innan (lekt för hårt med Ebba) Sen i somras har hon inte alls velat leka så mycket... Är det så att hon haft lite känningar av det ända sen dess och att det är därför hon inte riktigt velat leka?

Sen har hon länge strulat vid kloklippning. Jag drar bakbenet rakt bakåt när jag klipper klorna och just det bakbnet som inte riktigt fungerar på henne nu är det bakben som "alltid" strulat... *hmm* Jag har alltid skylt på att det är för att det är sista foten jag klipper...

Just nu vet jag inte HUR bra Doris blir. Men jag tror att hon blir tillräckligt bra för att må bra =) Så det känns bra!

I morgon ska jag vara borta hela dagen så jag vet inte om det blir någon rapport. På söndag åker lilla Ebba! Jag kommer att sakna min lilla goa hund... Men till Afrika ska jag och någonstans måste hon ju bo då ändå! =D

Morgon:
Det känns som ytterligare ett litet steg framåt. Hon gör små nya saker hela tiden. Hon vill springa och leka. Nu gäller det att hålla emot! Fortfarande så vill foten inte riktigt hänga med, men hon har slutat att ramla så ofta. Eller har hon bara lärt sig att gå på nya sättet? Vi gick något längre idag för att hon skulle få chans att göra sina behov. Vilket hon gjorde också!! (9 h sen senaste rastningen)

Eftermiddag:
Doris kissade utan strul! Vi går en lite längre bit bakom sophuset...

Kväll:
*tjohoo* Bara 6 h sen hon kissade sist och nu kissade hon igen =) Bajseriet fungerar. Det som jag först trodde skulle strula, men det verkar hon inte kunna hålla emot :p

Det är en rubrik som jag tänkt på i många veckor. Att det kanske är dags. Det var kanske dags för flera år sedan, men jag har inte velat släppa taget riktig. Doris har fortfarande haft så mycket att ge och höstens träningar har ju bevisat att hon haft det också! Men den lilla extra gnistan har försvunnit, så visst har jag vetat att det borde vara dags.

Men idag är det kanske dags. Jag vet inte hur framtiden blir.

Idag fick Doris diskbråck.

Hon var ute och sprang på isen när hon helt plötslig skrek till och sen hängde bara det ena benet slappt. Stefan och hans kompis bar tillbaka henne till bilen och körde henne hem. Jag hoppade in i bilen och så körde vi till veterinären. Jag tänkte att hältan kanske släpper. Det gör ju ofta det. Jag trodde att det satt i höften på henne.

Vi hamnade i Bagarmossen som har kvälls- och helgjour. Väntetiden var lång och jag tänkte att hon har ett par timmar på sig innan vi går in. En veterinär kommer ut och gör en första kontroll. Hon tänkte som jag att hältan kanske släppt och vi kunde åka hem. Hon gjorde ett litet test på det benet som bara hängde. Hon tittade efter en reflex som inte fungerade och hon rekommendera oss att vänta.

Jag kände att detta inte var någon normal smäll och normal hälta. Detta var något jag inte sett förut. Efter ett par timmars väntan så var det vår tur. Nu kunde hon stödja lite hjälpligt på benet, så det kändes lite bättre.

Veterinären undersökte henne och sa att det troligtvis är en lättare ryggmärgsskada.

Nu är det absolut vila som gäller. Så mycket vila som det nu blir med den här hunden… Idag när hon skulle kissa så ramlade hon omkull flera gånger och fick vila liggande innan hon lyckats snurra sina 18 obligatoriska varv. Hur jag ska få henne att bajsa 1-2 ggr per dag vet jag inte riktigt ännu… Hon går ju till och med när hon bajsar *suck*

Väl hemma så skulle jag gräva i hundgarderoben efter lite Rimadyl som jag har liggande. (Doris fick Rimadyl utskrivet, men vi hämtade inte ut det ikväll) När jag satt där med alla hennes träningssaker så kändes det så uppgivet. Det kanske är färdigtränat nu? Jag antar att rivstarter och tvärtstopp inte är det bästa för en hund med diskbråck. Men jag vet inte. Jag vet ingenting just nu. Kanske blir hon helt återställd. Kanske inte. Men ledsen är jag.